lördag 3 november 2012

Oj var ska jag börja...


Jag har varit fullkomligt slut den gångna vecka... tror oron över beskedet att jag skulle åter till bröstcentrum efter min mamografi för 14 dagar sedan gjorde det.
Man oroar sig kanske i onödan, och jag vet att man ska inte det... men så svårt att låta bli.
Speciellt när hon som som tog bilderna frågade om jag hade ett födelsemärke på höger bröst!
Så när beskedet kom att jag skulle tillbaka så tänkte man det värsta.

Men i torsdag var det dags... ny röntgen, 6 bilder... och sen vänta på läkaren, för att göra ultraljud av bröstet.
Jag höll på vrida nacken av mig för att kunna se skärmen under ultraljudet :P För sån är jag ... jag MÅSTE se!
Så överläkaren tittade på mig och skrattade lite... du vill visst se :))) - Ja tack!
Jag vet ju att en tumör är vit på ultraljudet... och knutorna jag hade var mörka på så jag visste innan läkaren sa något att det INTE var tumörer :))
Men på röntgen ser man inte skillnad på dem. Därför görs alltid ultraljud när de hittar något misstänktsamt :)
Cystor är ju vätskefyllada blåsor och kan behövas tömmas om de inte går tillbaka, men det brukar gå tillbaka av sig själv :)

Så vad ni än gör hittar ni en knuta så vänta ett par dagar (ca 7) och har den INTE försvunnit tills då så kontakta vårdcentralen och be dem om en undersökning! Bröstcancer är inte att skoja med och ca 20 kvinnor får dagligen beskedet att de har Bröstcancer. Så var rädda om er flickor... och pojkar! För ni kan med drabbas!


4 kommentarer:

  1. skönt att vetenskapen går frammåt, jag är imponerad av
    kunskap

    SvaraRadera
  2. Vad skönt att det gick bra, nu kan du andas ut! Ha det så bra i helgen! Kram

    SvaraRadera
  3. hua vad jobbigt innan man får veta men vilken tur att det inte var något nu får du ta o fira lite.

    SvaraRadera
  4. Så skönt att de inte var något, men visst snurrar tankarna innan man får besked, har oxxå varit i din situation när barnen var små...nojjade ihop å började skriva testamente och hur jag ville ha min begravning...barnen var så små så jag hade världens ångest över beskedet som tur nog var felfritt

    SvaraRadera