Jag har lånat detta inlägg av en kär vän, mest för att det skrämde mig att det verkligen kan få va så här!
Krizza som jag lånat inlägget av jobbar själv i denna typ av bransch!
Läs och berätta vad ni kände och tyckte när ni läst det! Skrämmande är min reaktion!
Debatt
Jag tycker att det är bra att det blir en debatt kring bemanningsbranschen. Branschen är fortfarande ganska ny och behöver utvecklas.
På www.aftonbladet.se/debatt kan man idag läsa följande artikel publicerad 2010-04-28.
Min arbetsgivare stressar sönder mig
Anställd skriver om livet i bemanningsbranschen
Jag var bara tvungen att skriva till er nu när man läser om arbetslösheten och hur bemanningsföretagen fungerar och utnyttjas på helt fel sätt.
Jag jobbar i dag som truckförare på ett av Sveriges största centrallager. Jag började som sommarvikarie, med löfte från företaget att bli fastanställd om jag gjorde ett bra jobb. Jag gjorde ett så bra jobb som jag bara kunde, men när mitt vikariat var slut hade de ingen tjänst att erbjuda. Däremot kunde jag bli inhyrd via ett bemaningsföretag om jag ville. Jag har nu jobbat via det bemaningsföretaget sedan augusti i fjol.
Trots att man haft i snitt 16 inhyrda varje dag i tre års tid på detta företag som bara fortsätter att expandera och öka sin omsättning så fungerar det så fruktansvärt dåligt med tider och planering.
Om vi inte presterar så blir vi bortskickade, vi har inga kontrakt utan ”timanställning” – en anställningsform som enligt facket inte existerar.
Vi får bara dag för dag-kontrakt och blir uppringda sent på kvällen om jobb nästa dag. Jag vågar inte säga nej om min chef frågar mig om jag kan jobba. Jag har snittat 220 arbetstimmar i månaden sedan augusti förra året, allt för att man aldrig vet om man får jobba nästa dag också. Är det så här samhället ska se ut?
Jag, 20, och min sambo, 21, har precis köpt ett hus. Vi sa att vi måste våga chansa nu, det kan ju inte bli sämre än det redan är. Hon har en likadan anställningsform som jag hos ett konkurrerande företag. Vi har inte varit ute och gjort något med varandra på 18 månader, inte ens gått på bio, för vi kan inte planera våra liv. Det mest förjävliga med detta är att man aldrig är berättigad någon semester och att man aldrig kan göra något, jag har haft en vilopuls som legat på över 100 slag per minut när jag varit hemma, orolig och allt inför framtiden.
Jag är toppresterande varje dag på mitt företag. Vissa dagar jobbar jag lika mycket som tre fastanställda gör – men det spelar ju ingen roll för anställd kan man ju inte bli trots att de har lika många inhyrda varje dag.
Givetvis är det inte så att vi gnäller för att vi får jobba. Men framförhållningen är under all kritik, bemanningsföretagen utnyttjar allt som har med regler att göra och ingen vågar säga ifrån. Inte heller jag. För då får man sparken och ersätts av en ny nästa dag. Det har jag själv sett hända.
På de senaste tre åren har jag haft en veckas semester, ramlat ihop med hjärtklappning flera gånger, är helt sönderstressad och sover i snitt fyra timmar varje natt.
Om inget oförutsett händer ska jag bli pappa i sommar. Är det så här en förälder ska leva?
Ung och arbetsam
Fotnot: Redaktionen har tillmötesgått skribentens önskan att vara anonym.
Anders Thoresson
På www.aftonbladet.se/debatt kan man idag läsa följande artikel publicerad 2010-04-28.
Min arbetsgivare stressar sönder mig
Anställd skriver om livet i bemanningsbranschen
Jag var bara tvungen att skriva till er nu när man läser om arbetslösheten och hur bemanningsföretagen fungerar och utnyttjas på helt fel sätt.
Jag jobbar i dag som truckförare på ett av Sveriges största centrallager. Jag började som sommarvikarie, med löfte från företaget att bli fastanställd om jag gjorde ett bra jobb. Jag gjorde ett så bra jobb som jag bara kunde, men när mitt vikariat var slut hade de ingen tjänst att erbjuda. Däremot kunde jag bli inhyrd via ett bemaningsföretag om jag ville. Jag har nu jobbat via det bemaningsföretaget sedan augusti i fjol.
Trots att man haft i snitt 16 inhyrda varje dag i tre års tid på detta företag som bara fortsätter att expandera och öka sin omsättning så fungerar det så fruktansvärt dåligt med tider och planering.
Om vi inte presterar så blir vi bortskickade, vi har inga kontrakt utan ”timanställning” – en anställningsform som enligt facket inte existerar.
Vi får bara dag för dag-kontrakt och blir uppringda sent på kvällen om jobb nästa dag. Jag vågar inte säga nej om min chef frågar mig om jag kan jobba. Jag har snittat 220 arbetstimmar i månaden sedan augusti förra året, allt för att man aldrig vet om man får jobba nästa dag också. Är det så här samhället ska se ut?
Jag, 20, och min sambo, 21, har precis köpt ett hus. Vi sa att vi måste våga chansa nu, det kan ju inte bli sämre än det redan är. Hon har en likadan anställningsform som jag hos ett konkurrerande företag. Vi har inte varit ute och gjort något med varandra på 18 månader, inte ens gått på bio, för vi kan inte planera våra liv. Det mest förjävliga med detta är att man aldrig är berättigad någon semester och att man aldrig kan göra något, jag har haft en vilopuls som legat på över 100 slag per minut när jag varit hemma, orolig och allt inför framtiden.
Jag är toppresterande varje dag på mitt företag. Vissa dagar jobbar jag lika mycket som tre fastanställda gör – men det spelar ju ingen roll för anställd kan man ju inte bli trots att de har lika många inhyrda varje dag.
Givetvis är det inte så att vi gnäller för att vi får jobba. Men framförhållningen är under all kritik, bemanningsföretagen utnyttjar allt som har med regler att göra och ingen vågar säga ifrån. Inte heller jag. För då får man sparken och ersätts av en ny nästa dag. Det har jag själv sett hända.
På de senaste tre åren har jag haft en veckas semester, ramlat ihop med hjärtklappning flera gånger, är helt sönderstressad och sover i snitt fyra timmar varje natt.
Om inget oförutsett händer ska jag bli pappa i sommar. Är det så här en förälder ska leva?
Ung och arbetsam
Fotnot: Redaktionen har tillmötesgått skribentens önskan att vara anonym.
Anders Thoresson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar