Vänskap är viktigt... frågan är hur viktigt?!

 

Får man bära sig åt hur som helst? 

Vänskap måste vara två vägar... eller?
Under årens lopp har jag upptäckt att det finns många typer av vänner.

De som man trodde man kände och hade i alla läge, de man berättade sitt innersta för.. men plötsligt en dag var dom bara borta.

Sen har vi de man ringer, sms, mailar och hör av sig till ofta och det görs ömsesidigt.... det gillar jag. 

Men sen har vi de som man ringer, smsar och mailar och det alltid är samma person som gör dessa saker ...är det ok?
Bryr sig den där "vännen" om dig?
Eller personen får dåligt samvete när du hör av dig? Och då måååste ni bara träffas!

 

Sen har vi vännen som alltid är pigg på att hitta på saker ...som ANDRA har arrangerat.
Dom säger att de ska fixa och dona och dra ihop saker.... men det händer aldrig nått.
Eller så börjar dom ...och helt plötsligt ligger allt ansvar på dig eller någon annan i vänkretsen!

Sen har vi den där vännen du snackade med för 2 månader sedan och så ringer man upp och snackar i timmar ...eller ni ses någon gång per år typ! Fast det känns som igår!
Härligt.

 

Sen finns det vänner dom låtsas som ingeting  trots dom burit sig illa åt. Dom tycker det är deras rättighet. Dom tycker att dom kan göra precis som dom vill.... Men tro mig, hos mig står man inte högt i kurs varken genom att låtsats som ingeting eller skylla på andra.

Så svårt är det väl inte att be om ursäkt?

Något jag ogillar är att skämmas på andras bekostnad!

Pinsamt och hemskt.

Jag ogillar verkligen när någon tror de är mer än andra. 

Att vara oförskämd mot vilt främmande människor! Inte okej för mig.

Jag tycker om ödmjukhet och omtänksamhet.

 

Jag älskar mina vänner.
Men svik mig och du blir min fiende för livet!

Jag vill att mina vänner ska respektera mig så som jag respekterar dem.

Vara omtänksamma och inkludera mig så som jag gör med dem.

 

För visst är det viktigt att känna att dom bryr sig om en, att känna sig inkluderad. 

Jag är lyckligt lottad med många fina omtänksamna vänner.

Sen har man kanske någon/några vänner som står en extra nära. 

Som blir som ens familj.

Underbart härligt.

Vänskap är lite som ett äktenskap. ...for better and for worse... in sickness and in health :)

Får man "skiljas" från vänner då?

Självklart enligt mig.

Man förändras och växer i från varann. Har man inget gemensamt längre vad är det då att hålla kvar vid? 

Helt enkelt... behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det funkar alltid!